Hade skolan privatiserats och pengarna som egentligen borde gå till elevernas utbildning, hamnade i aktieägares fickor om svenska folket fått folkomrösta?
Hade svensk sjukvård tillåtits säljas ut? Som i Stockholm där Filippa Reinfeldt sålde ut vårdcentraler till sina vänner, för en spottstyver?
Hade svenska folket röstat ja till att marknadisera vår elförsörjning i en folkomröstning? Eller röstat ja till det privatiserade kaos som järnvägen blivit, dessutom med fruktansvärt många miljarder kronor i uteblivet underhåll?
Tror någon att en folkomröstning gett ett ja till att förstöra vår gemensamt ägda Allmännytta, med skenande hyror och utförsäljning till internationella koncerner?
Hur många hade röstat ja till en oreglerad invandring? Eller till den av riksdagen beslutade så kallade mångfaldspolitiken? En politik som lett till en enorm segregation, ett delat samhälle och etniskt avskiljda enklaver med egen rättsskipning i form av Imamen eller klanledaren?
Hur många hade röstat ja till en oreglerad arbetskraftsimport? Som lett till lönedumpning och förslumning ute på jobben, enorm hets och dödsfall? Samtidigt som vi redan har massarbetslöshet.
Mitt svar är tydligt nej!
Det arbetande svenska folket hade röstat FÖR ett fortsatt gemensamt ägande, som förväntas ge trygghet i vardagen och förutsägbarhet när det gäller priser.
Men alla dessa djupt samhällsförändrande saker har vi inte fått chansen att rösta om.
Precis som frågan om att gå med i NATO. Partierna har sett till att hålla detta utanför valrörelserna och de vill för död och pina inte ha folkomröstning.
Då är ju risken att en upplyst befolkning hade röstat nej, att de hade hållit fast vid den framgångsrika linje Sverige tillämpat i över 200 år; alliansfria i fred, neutrala i krig, en linje som hållit kriget borta från svensk mark i över 200 år. Smaka på den, 200 år utan krig.
Alla som tänker efter förstår ju att detta förhållningssätt till det svenska folket inte är demokratiskt. Givetvis inte så att det ska folkomröstas i varje liten sak. Men de stora, avgörande frågorna ska ägas av folket. I regeringsformen står det tydligt att all makt utgår från folket.
Men det stämmer illa idag. Snarare är en bättre beskrivning av verkligheten att makten har avgått från folket, är utom räckhåll idag.
Detta förhållande ser vi återkomma i hela samhället idag, från riksdag/regering, via regioner och ner till kommunerna där toppolitiker styr tillsammans med en allt maktfullkomligare tjänstemannasida. Som dessutom växer så det knakar på kärnverksamheternas bekostnad. Invånarna göre sig icke besvär. De förväntas gå och rösta och sedan hålla tyst, tills nästa val då de i ynnest tillåts lägga en ny röstsedel i lådan. Då har de i några veckor innan valet överfallits av politiska försäljare från alla de etablerade partierna som lovar guld och gröna skogar, men som dagen efter valet har glömt allt. Ett slags politikens Kiviks marknad. Den maktägande eliten går hand i hand med det parasitära transferiatet.
Eliten och maktens folk är alltid de som sätter spelreglerna i ett samhälle. De sätter narrativen. De översköljer oss med propaganda i alla medier. Deras synsätt och deras världsbild genomsyrar allas våra hjärnor. Och de som ändå står emot och protesterar sätts på avbytarbänken, utmålas som konspirationsteoretiker, farliga faktaresistenta människor eller rentav terrorister.
Om vi frågar oss hur vi vanliga människor ser på begreppet demokrati, så är det givetvis nära det som ordet betyder, nämligen folkmakt. Åtminstone att människorna måste få ett ord med i diskussionerna om hur vårt samhälle ska vara. Redan denna enkla men självklara tanke ger elitens bejakare rysningar och förtalsmaskinen går genast igång mot den som mopsar sig på detta hemska vis.
Det brukar ju heta att i Sverige sätter vi samtalet i centrum. För att kunna komma överens. Visst låter det fint.
Men är det möjligt?
Ett verkligt samtal måste ju utgå från att det är två jämlika parter som samtalar.
Är det så i vårt land?
Nej så är det inte.
Det som skulle kunna utgöra en starkare samtalspartner är ju vår arbetarrörelse. Vår samlade styrka i den ena vågskålen.
Är det så?
Nej inte på långa vägar. Istället har vi fått en förstörd arbetarrörelse, både fackligt och politiskt. Där ledningarna accepterat och idag omfattar den liberala grundtanken om hur samhället ska styras.
Och vad är det?
Ja det är inget annat än att den starkes rätt ska få råda, på bekostnad av de mångas ofrihet.
Det är det oinskränkta ägandet av rikedomar, produktionsapparat, banker, råvaror, maten, elen, bostäder.
Det är den tagna rätten att allt är till salu, till och med din glädje och din sorg.
Hade svenska folket röstat ja till ett sådant samhälle i en folkomröstning?
Det tror jag inte på. Inte för ett ögonblick.
Men för närvarande äger de oss, vårt arbete, våra kroppar och våra själar.
Precis som inom de organiserade religionerna, så behöver ägandets elit plantera tron på sina regisserade händelseförlopp, tron på sina narrativ hos befolkningen, för att kunna styra dem.
Utan tro, finns ingen manipulation
Utan manipulation, ingen rädsla
Utan rädsla, ingen makt.
Gör motstånd!
Beväpna dig med kunskap!
Organisera dig!
