När aktierna i förnybar energi når botten, undrar analytiker: är det dags att köpa, eller är den gröna drömmen verkligen över?
Den rena, gröna energiomställningen har framställts som den enda vägen. Men är det ens möjligt att genomföra i en kapitalistisk global ekonomi?
Många sätter nu upp stora frågetecken och det verkar finnas fog för det också.
I väst, och kanske främst USA, krisar branschen rejält eftersom marknadsvärdet minskat med 10-tals miljarder dollar på ganska kort tid.
Det stora investeringsnamnet iShares Global Clean Energy ETF (Exchange-Traded Fund) har sjunkit i marknadsvärde med över 30% bara i år och totalt med 50% sedan 2021.
Invesco Solar ETF har minskat med drygt 40% under 2023 och First Trust Global Wind Energy ETF har förluster på 20% i år och hela 40% sedan 2021.
Vindenergijätten Orsted Blues aktier har rasar då det blivit känt att de skriver ner värdet på havsbaserade vindkraftsprojekt i USA med flera miljarder dollar.
Investerarna i den europeiska ekonomins motor Tyskland avvaktar och skakar på huvudet när de ser att den (orealistiska) planen för att trygga energiåtgången, består i att få fram hela 80% av elektriciteten via förnybara källor fram till 2030. Något som uppfattas som helt orealistiskt.
Sabotaget av Nord Stream, något som inte kan kallas för något annat än miljöterrorism, har tillsammans med kraftigt stigande energipriser på grund av EU:s embargon mot rysk naturgas, och därpå stigande inflation, fått den tyska industrin på fall. Detta påverkar givetvis hela Europa.
Som lök på laxen fortsätter Kina att pumpa ut billiga alternativ.
Det innebär att EU:s mål om att ställa om från fossilt till fossilfri grön energi, byggt på egen kraft och industri, är mycket långt borta.
Den marknadsekonomiska effekten blir ett lågt och fortsatt fallande förtroende och därmed fortsätter investeringarna att minska. En farlig nedåtgående spiral för den som vill se en industriell och ekonomisk nystart för Europa.
Ur denna aspekt lever Sverige farligt. Den gröna energins intåg i Norrland kantas, inte bara av arbetsplatsskandaler, dåliga arbetsvillkor med mera. Dessutom kommer kapitalet oftast från multinationella aktörer. Dels innebär detta att Sverige frikopplar sig ännu mer som nation från kontroll och ägande av vår energistruktur, något som är förödande för trygga energileveranser inom landet, men det privatägda kapitalet puttar också bort nationens, och därmed folkets demokratiska möjligheter att påverka utvecklingen.
En nations infrastruktur, och dit hör givetvis energiförsörjningen, kan inte lämnas i händerna på det inhemska eller globala kapitalet som ju inte bryr sig om Sverige och dess befolkning, utan bara om möjligheterna till stora vinster.
Förvisso är Vattenfall den enskilt största energiaktören i Sverige och ägs till ca 70% av svenska staten men så länge Sverige deltar i det europeiska elhandelssystemet, som är skräddarsytt för stora aktörer och uttag av maximal vinst, så kommer osäkerhet med prissättning att bestå. Energisystemet är ur demokratisk synpunkt och trygghetssynpunkt, absolut inte lämpat för en fri marknad där vinsten står främst, en marknad som förra vintern ledde till skyhöga prishöjningar på el, som drabbar arbetarklassen i första hand men också små och medelstora företag.
Tryggade och förutsägbara priser inom Sverige, som borde kunna ligga på ca 50 öre per KW, är nödvändigt och fullt genomförbart. Blir det överskott kan den elen gärna säljas utomlands.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar