24:7 vill ha demokrati, inte sifokrati

På årets sista kommunfullmäktige fattades det beslut om höjda partistöd. 24:7 var det enda partiet som gick emot detta.
Vår representant Ingemar Ericsson sa så här i sitt första anförande:

Då tog det hus i helvete bland partierna. Värst var Socialdemokraterna som kallade vår linje för ett hot mot demokratin.
Socialdemokraterna följde upp genom att deras lokala partichef Jeanette Kvist skrev i Hallands Nyheter. Det hittar du här.

Detta angrepp gjorde att jag behövde försvara vår linje och våra företrädare. Jag skrev ett svar och skickade till Hallands Nyheter. Men det har de inte tagit in. Därför publicerar jag texten här nedan.
Texten är avpassad för en insändare. Det finns mycket mer att säga om det svällande partistödet. Samhällsforskningen, statsvetenskapen, har studerat partistödets utveckling och ser samma mönster som vi i 24:7, en avdemokratisering i stället för mer demokrati. Och ja, vi tar gärna en debatt med socialdemokraterna. Välj tid och plats så kommer vi. Här kommer insändaren:

24:7 vill ha demokrati, inte sifokrati Det ursprungliga syftet med partistöd sades vara en garanti för demokratin, för partier som inte hade stöd av ett rikt näringsliv. Även vi i 24:7 anser att det fanns bäring i det argumentet, då. Men idag är det en helt annan sak. Dagens partistöd har blivit ett monster som faktiskt motverkar en demokratisk utveckling. I stället för att främja demokratin har det gjort att partierna i allt mindre utsträckning behöver sina medlemmar och gör partierna mer verklighetsfrånvända. Detta märks särskilt i partier av S-typ, dvs partier som tidigare hade ambitionen att vara demokratiska masspartier. Det offentliga partistödet uppgår idag till drygt fem miljarder varje mandatperiod och har gjort partiledningarna oberoende av sina medlemmar. Endast ca 4 procent av partiernas inkomster kommer idag från medlemsavgifter. I andra änden av repet ger det isolerade och maktfullkomliga partiledningar. Medlemsantalet i partierna har sedan 80-talet minskat drastisk, samtidigt har arvoden och pensioner ökat långt över den genomsnittliga arbetsinkomsten. Detta gäller särskilt inom Socialdemokratin. Vi har fått opinionspartier och valmaskinerier istället för demokratiska organisationer som bygger på folkrörelse och djupa rötter ut i samhället. Vi har fått en privilegierad politikerklass som, oavsett partifärg, umgås, kindpussas och dricker rosévin ihop med näringsliv, influensers,byråkrater, lobbyister med flera. S-ledaren Håkan Juholt gav dem ett namn: Klägget. Varumärkesbyggande partiledare, spindoktorer och interna mediaavdelningar har ersatt kontakten med folkdjupet. Svängdörrarna från politiken till näringsliv och lobbyfirmor är välkänd. I stället för seriösa samtal i befolkningen har vi fått opinionsundersökningar. Vi har fått sifokrati på bekostnad av verklig demokrati. Arbetarrörelsen slogs för demokratin och det är endast en frisk och stark arbetarrörelse/folkrörelse som kan verka som garant för verklig demokrati i vårt land. Bengt Johansson, ordf. Folkrörelsen 24:7, ersättare i kommunstyrelsen

Andelen medlemmar i partierna har
minskat kraftigt sedan 80-talet, samtidigt
som partistödet ökat kraftigt 

Bilden visar tydligt hur arvoden och pensionsförmåner för politikerna
har ökat kraftigt jämfört med den genomsnittliga arbetsinkomsten.

 

Demokrati har alltid varit pöbelvälde i elitens ögon

Vad ska vi med demokratin till om den bara finns till för ett fåtal?

Det är hög tid att vanligt folk tar ödet i sina egna händer

I det lilla kanske med att helt enkelt säga nej när en byråkratchef dyker upp och lastar på en redan hårt belastad personal ännu fler uppgifter. Vanligt folk behöver räta på ryggarna och känna samhörighet men också stolthet. Det är vi som bär upp hela samhället och stannar vi hemma stannar allt.Vi måste återerövra demokrati och frihet.
För vad ska vi med demokratin till om den bara finns till för ett fåtal?

Den här texten ska handla om demokrati. Men hur många texter och tal har inte närmat sig frågan genom att upprepa en rad värdeord och begrepp? Våra politiska motståndare plockar fram begreppen när det passar dem. ”Demokrati” har blivit ett mantra. Stora ord man slänger mot varandra i debatten. Men vad innehåller de och vad betyder demokrati för dig?

Den politiska eliten har ni alla sett på teve. Deras ordsvada är stor men vad förmedlar de? Blir du berörd? Känner du att det handlar om dig?

Tyvärr har vi också alltför ofta hört så kallat folkliga ledare använda stora begrepp, tala till folk, istället för med folk, i tron att bara mantrat kommer från ”folkets företrädare” så lyssnar människorna. Men det gör de förstås inte så länge den som talar inte är på samma våglängd som de lyssnande.

Förtroende är nåt man förtjänar och de tidigare stora folkrörelsepartierna har sedan länge gnagt på det folkliga förtroendet genom att bejaka marknadsliberalismens segertåg som nu sköljt över oss som en iskall våg i över 30 år.

Är du lönsam lille vän? Är du effektiv? Är du flexibel? Jobba ihjäl dig och konsumera är budskapet. Detta budskap har allt att göra med den eroderande demokratin i vårt samhälle.

Begreppen är stora i den politiska debatten. Men det är i den lilla vardagen vi lever våra liv, utbildar oss, drömmer, blir kära och bildar familj, bekymrar oss för ungarna. Det är i vardagen vi arbetar, åldras, behöver värdighet och omvårdnad. Det är också i det verkliga livet vi behöver finnas till även för andra, för nåt som är större än bara oss själva. Så ser våra liv ut och det är i ljuset av det vi måste resonera om demokrati – som betyder folkmakt.

Till skillnad mot företrädarna för vår nuvarande samhälle säger vi att den lilla människans möjligheter till frihet ligger i de gemensamma lösningarna. Vi hävdar rentav att det gemensamt ägda och de gemensamma lösningarna är själva fundamentet för ett hållbart samhälle och är den grundläggande förutsättningen för demokratin att verkligen innehålla något mer än rösträtt vart fjärde år. ”Det spelar väl ingen roll hur jag röstar, de gör ju som de vill ändå”. Så låter det från alltfler i samhället.

Och hur kan det egentligen vara en kontroversiell ståndpunkt, att människorna ska vara med och bestämma om de livsförhållanden de ska leva i?

Låt oss se på några konkreta exempel i någorlunda nutid och ställa frågan: har utvecklingen minskat eller ökat demokratin, alltså de reella möjligheterna för vanliga människor att kunna påverka?

Bostäder:

Sedan 90-talet har utvecklingen genom riksdagsbeslut lett till att boendet omvandlats till en marknad, där även Allmännyttan som tidigare hade det tydliga uppdraget att tillhandahålla bra och billiga bostäder, omvandlats till vinstdrivande bolag.

Bostadssubventionerna för byggande av hyresrätter har tagits bort. Det har inneburit att byggandet av hyresrätter har avtagit samtidigt som byggandet av bostadsrätter har tilltagit. Utländska finansintressen köper upp Allmännyttans bostadsbestånd, renoverar och höjer hyrorna kraftigt.

Totalt sett har utvecklingen inneburit att den statliga och kommunala sociala bostadspolitiken har monterats ner till förmån för den rena marknaden. Bostaden har förvandlats från nödvändig social rättighet till objekt för vinst. Bostadsbristen har ökat dramatiskt i landet. Denna utveckling har drivits av både borgerliga partier och socialdemokraterna.

Nå, tillbaka till vår grundfråga: har denna utveckling varit bra eller dålig för vanligt arbetande folk?Svaret är tydligt och enkelt: Det har varit en mycket dålig utveckling.

Har denna utveckling ökat eller minskat vanliga människors möjlighet att utöva verkligt inflytande/demokrati? Även här är svaret bedövande tydligt: Marknadiseringen av bostäder har minskat människornas demokratiska inflytande och därmed också deras trygghet och frihet.

Elmarknaden:

Låt oss först slå fast några enkla sanningar. Det är i huvudsak svenska skattemedel och vanligt arbetande folk som byggt upp Sveriges energinät och energiförsörjning. Energi över landet, till hushåll och industri har varit en grundläggande förutsättning för bygget av det svenska välfärdssamhället. Mixen mellan i första hand vattenkraft och kärnkraft har gett stabil tillgång på el.

Frågan om energi över landet är helt grundläggande och har fram till 90-talet setts som en nationell angelägenhet som ska försörja Sverige med kraft. Men även här har politiken från eliten inneburit att marknadskrafterna tillåtits ta över för att kunna tjäna pengar. Behoven sätts i bakgrunden.

Idag är Sverige ihopknutet med den europeiska energimarknaden. Sveriges elit har förbundit Sverige att ställa hela 70 procent av den energi vi producerar till den europeiska marknadens förfogande.

Det heter ju att vi har energibrist. Men det stämmer inte. Bara under 2022 producerade Sverige elöverskott, och var nettoexportör av el samtliga 52 veckor, eller 8570 omräknat i timmar.

Enligt EU-avtalet måste prissättningen göras så att priset som sätts i Sverige ska baseras på det pris i EU som var högst dagen innan. Dessutom ser vi samma utveckling inom energisektorn som inom bostadssektorn, att alltmer av den energi som produceras i Sverige, ägs av utländska intressen.

Dessa ekonomiska intressen drivs av att maximera sin egen vinst och har inget intresse av att ta hänsyn till svenska nationella behov. De tar inget samhällsansvar. Detta har nu gett enorma ökningar av elkostnaderna för både företag och hushåll.

Så om vi ställer samma fråga igen: Är denna utveckling bra eller dåligt för vanligt arbetande folk i Sverige så blir svaret ett entydigt nej.

Avsaknaden av demokratisk kontroll över den privata energimarknaden ger förstås också ett minskat demokratiskt utrymme för människorna.

Förutom dessa två exempel som beskrivs lite mer detaljerat är listan lång på inskränkningar av demokratin. Strejkrättsinkränkningen som klubbades igenom av riksdagen 2019 – i ett land som knappt haft några strejker de senaste decennierna – är ett exempel. Förstörelsen av LAS-lagen om anställningsskydd ger betydligt fler otrygga anställningar och följden blir allt tystare arbetsplatser.

Natoansökan har forcerats igenom utan att höra folkets inställning, ett demokratiskt övergrepp alldeles oavsett vad man tycker i sakfrågan. Utförsäljningen av våra beredskapslager på 90-talet skedde utan demokratisk diskussion och än mindre demokratisk möjlighet till påverkan. Vården fortsätter att privatiseras trots att varje undersökning visar att folkmajoriteten är emot, liksom de är emot vinster i skola och övrig välfärd.

Övergången till det privatiserade marknadssamhället innebär en våldsam förskjutning av makt, från det offentliga till det privata, från vanliga människor till en smal elit. En av Oxfams senaste rapporter visar att 5 personer äger lika mycket som 5 miljoner svenskar.

Historien lär oss att frihet, trygghet, människovärde och demokrati för vanligt folk alltid är en en fråga om maktförhållandena mellan klasserna i samhället. Det finns inte en enda demokratisk reform eller frihetsreform i Sverige under 1900-talet som överheten och deras representanter inom politiken gett bort till det arbetande folket i någon slags klarsyn av godhet.

Fakta är att vanligt folk fått kämpa sig till varje litet framsteg. I organiserad maktkamp mot överheten. Det må sedan ha gällt rösträtten, pensioner, lagstadgad semester, arbetsmiljön, löner, bostäder, lunch till barnen i skolan och mycket mer därtill. Kampen för frihet, trygghet och demokrati i vårt samhälle är således knuten till organiserad kamp för drägliga livsvillkor.

Inte ens förbudet mot asbest som tagit livet av så många arbetare, kunde elitens människor bjuda på. Därför att vårt privatägda marknadssamhälle handlar om vinstjakt och rovdrift på människorna och naturen.

Och självklart blir elitens människosyn därefter. Människor som inte orkar är lata och ska piskas fram, förr med rent fysiska piskor, idag med hjälp av terror genom bland annat försäkringskassans jakt på sjuka människor.

Protesterande människor idag framställs nästan som illegala störningsmoment, se på de Gula Västarna i Frankrike, hamnarbetare, sopgubbar, undersköterskor, taxichaufförer och lärare i Sverige.

Strävan för människovärde, demokrati, trygghet och välfärd, är central i vår samhällsutveckling. Folklig demokrati var och är pöbelvälde för överheten. Därför att deras version av frihet och demokrati bygger på att några få äger det mesta och lever på andras arbete.

Detta synsätt från överheten fanns med redan från början. Liberalismens anfader John Stuart Mill avfärdade demokratin som ”den simpla massans tyranni över individens frihet”.

Men den liberala framgångsvågen över världen har kommit av sig och deras tolkningsföreträde över verkligheten är delvis bruten.

Protesterna mot nedskärningar, arbetslöshet, massmigration framkallad av fattigdom och krig, protesterna mot den tidigare regeringen Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”, landsbygdens protester mot en imploderande välfärd… protesterna mot chockhöjda hyror, bensinpriser och elräkningar… Allt detta avfärdas av makten och den liberala demokratins försvarare som onyanserat, okunnigt, protektionistiskt, populistiskt eller rentav rasistiskt.

Från de liberala tankesmedjorna kommer nu tankar om att massan av människor helt enkelt är för okunniga och dumma för att utöva demokrati, för dumma för att kunna styra sig själva. Tongångarna och synen på människorna känns alltför väl igen eller hur? Från krav om inskränkt demokrati för den "dumma massan" till förnedrande värdegrundsprojekt.

I en tid då den första arbetarrörelsen med Socialdemokraterna i spetsen, gått sönder och understödjer det råa marknadssamhället och den ägande eliten, en tid då S inför strejkrättsförbud, medverkar till att förstöra LAS och skamlöst nog inte ens kan ratificera förbudet mot kärnvapen, är behovet av en ny beslutsam folkrörelse större än på 100 år.

Detta gäller förstås också våra fackföreningar, där toppstyrningen är total. Avsaknaden av verklig demokrati inom de organisationer som en gång skapades för att tillvarata de arbetande människornas intressen och levnadsvillkor, är öronbedövande och upprätthålls av ett privilegiesystem inom dessa rörelser där de ledande tillskansat sig enorma löner, pensionsvillkor, och reell makt. I sitt levnadssätt har de mer gemensamt med direktörer och högbetalda byråkrater än sina egna medlemmar.

Åsa Linderborg, tidigare kulturchef på Aftonbladet, skrev i sin avskedstext att 8 av 10 svenskar känner sig maktlösa. Det är ett sätt att spegla det demokratiska underskottet i vårt land. Och det är sant, avsaknaden av kraft inom arbetarklassen gör människor maktlösa, rentav sjuka. 

”Tala inte om hur det är, det vet folk redan, tala om vad vi ska göra åt det”, sa en klok människa som jobbar inom vården.

För, du vet redan, eller hur?

Man ska inte tjata om det folk redan vet.

Du vet att Sverige inte är sig likt.

Du vet att vanligt arbetande folk drabbas av arbetslöshet, nedskärningar, privatiseringar, skenande elpriser, höjda hyror, en otäck våldskriminalitet, hedersförtryck, parallellsamhällen, bortglömda pensionärer….

Du vet redan allt detta.

Frågan är ju vad vi ska göra åt eländet.

Fast det vet du nog egentligen också.

Rösträtt fick vi slåss för. Alla tillsammans!

Människovärdet har vi fått slåss för.  Alla tillsammans!

Demokratin har vi fått slåss för. Alla tillsammans!

Från rösträttsstriden till att över 500 förbannade trelleborgare samlades utanför kommunhuset för ett tag sedan, för att protestera mot att politikerna ger sig själva höga lönelyft samtidigt som nedskärningarna i omsorg, skola, välfärd står som spön i backen.

I Lilla Varberg kämpar omsorgspersonalen mot administrationens ständiga försök till försämringar, nu senast mot förstörelse av semesterperioderna och införandet av så kallade hälsoscheman.
Fysiska möten och hundratals undersköterskor som skriver insändare och vågar skriva under med sina namn. I Varberg finns för närvarande det starkaste och bäst organiserade undersköterskeupproret. Detta stör varbergseliten väldigt mycket och kommunal-facket är oerhört frustrerade över att de tappat kontrollen. Deras samförståndsmantra biter inte längre. på 1:a maj samlade Undersköterskeupproret en demonstration som var större än vad de andra partierna skrapade ihop, tillsammans. Vanligt folk där de allra flesta demonstrerade för allra första gången.

Stormöte under gruvstrejken - alla tillsammans

Och gruvarbetarna rör på sig i norr. På fackmöten har de bestämt att kräva mellan 10 till 20% i lönelyft. Men de har också börjat lufta tankarna på att det behövs nya organisationer, som står fria från makten. Så knyts dessa dagens tankar och handlingar ihop med den stora gruvstrejken 1969. När de demonstrerade stod det på deras banderoll längst fram: ”Vi är människor, inga maskiner.

SL-arbetarna i Stockholm har genom sitt agerande och sin strejk visat var kraften egentligen ligger men de har också visat att det är de som vill ta ansvar för både säkerheten och en fungerande lokaltrafik. Motståndarna i andra ringhörnan: Ägareliten, den politiska eliten, byråkraterna men också facket.

Rösträtt fick vi slåss för. Alla tillsammans! 

Människovärdet har vi fått slåss för. Alla tillsammans! 

Demokratin har vi fått slåss för. Alla tillsammans!

Så, visst vet du redan vad som behövs.

DU behövs, så att vi kan bli Alla tillsammans!

För social rättvisa, för riktig demokrati, för trygghet.

Det arbetande folket slickar fortfarande sina sår efter många decenniers svek Men dimman håller på att lätta och alltfler arbetare lämnar den gamla arbetarrörelsens organisationer i besvikelse och protest.

Det är hög tid att vanligt folk tar ödet i sina egna händer. I det lilla kanske med att helt enkelt säga nej när en byråkratchef dyker upp och lastar på en redan hårt belastad personal ännu fler uppgifter. Vanligt folk behöver räta på ryggarna och känna samhörighet men också stolthet.

Vi bär upp hela samhället, varje dag med vårt arbete. Går vi hem stannar allt. Det handlar om att börja återerövra demokrati och frihet. Då liksom nu måste det ske via sammanhållning och organiserad kamp. Genom att sätta oss själva i rörelse för våra intressen.

Det arbetande folkets strävan och kamp, segrar, förluster och erfarenheter bildar en avgörande pusselbit i modern svensk historia och kultur.

Vi ska sluta med att se oss själva som offer. Som offer blir vi hjälplösa villebråd för den överhet vars enda drivkraft är att leva gott på vårt arbete. Som offer kan vi inte ta makten, knappt ta över och driva en glasskiosk.

Vi måste räta på ryggarna igen och skapa en ny folkrörelse som förmår sätta social rättvisa och gemensamt ägande på dagordningen. En rörelse som förmår ge människorna hoppet tillbaka.

Det arbetande folkets frihet bygger på utökad demokrati och gemensamt ägande. Ett sådant samhälle kan rentav inte existera utan en verkligt folklig demokrati. Det är vår gemensamma lärdom. Men liksom tidigare generationer, måste vi som lever här idag ta vårt ansvar för välfärden och tryggheten. Då duger det inte att överlämna ansvaret till någon annan. För vem skulle det vara?

Det är bara tillsammans vi kan återerövra trygghet och verklig demokrati. Det hänger på oss, tillsammans.

Jag hoppas du är med.

Bengt Johansson ordförande i 24:7

Ursäkta, men jag sätter maten i halsen

Jag representerar 24:7 som ersättare i kommunstyrelsen. Den 12 december bjuds vi på julmat på Arena Varberg.

Det är traditionellt innehåll: börjar med kallskuret, sill, gravad lax, skinka osv. Fortsätter med traditionella varma julrätter för att avslutas med ris á la malta.

Budgeten nästa år är rena slakten av våra kärnverksamheter. Skolan skär ner med 23 miljoner, omsorgen med ännu mer. Våra barn i skolan kommer allt längre från en vettig utbildning. Cirka 30% av pojkarna och 18% av flickorna är nu funktionella analfabeter enligt den senaste PISA-undersökningen.

Våra gamla kommer allt längre ifrån den vård och omsorg de behöver och har rätt till efter ett långt arbetsliv.

”Vi hinner inte med din träning” var beskedet till en MS-sjuk.

Häromdagen deltog jag i ett arbetspass inom hemtjänsten. Personalen gör ett otroligt jobb, vänder ut- och in på sig själva för att leverera både vård och mänsklig kontakt till omsorgstagarna. Stressen är mycket stor.

”Om du måste gå på toaletten så får du använda buskagen därborta, det får vi göra”, sa vår ledsagare.

Så, medan omsorgspersonal kör runt som galningar och inte ens har en toalett att använda under ett arbetspass, är jag alltså inbjuden till fint julbord/jullunch, bekostat av dina skattepengar.

”Alla partier värnar våra kärnverksamheter”. Ungefär så sa Socialnämndens ordförande Sven Andersson i en insändare.

Nej Sven, det gör ni inte alls. Men äta julbord/jullunch på skattebetalarnas bekostnad tycks inte vara något problem. Och där finns ju också toaletter.

Hur var nu det berömda citatet från George Orwells bok Djurfarmen, jo:
"Alla djur är skapade jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra". Jag vet inte om den styrande eliten ens förmår förstå citatet.

Vad får golvets personal? Julbord? En toalett? En chokladkartong? Bättre lön? Ett vettigt schema? Arbetsskor?

Ni får ursäkta men jag har tackat nej till att delta. Maten skulle sätta sig i vrångstrupen.

Varberg december 2023

Vänliga hälsningar
Bengt Johansson, ordförande i folkrörelsen 24:7 samt ersättare i kommunstyrelsen, Varberg

Pellerins margarinfabrik

Arbetarrörelsens tillväxt i den begynnande industrialismens barndom finns beskriven i en rad böcker, avhandlingar, fotoserier osv.

När människorna i allt större omfattning samlades i städerna för att arbeta i fabriker, levde de trångt, med mycket små ekonomiska medel. Sjukdomar härjade. I spåren av detta föddes också ett alltmer organiserat motstånd mot detta ovärdiga sätt att leva. 

Klassmotsättningarna tilltog. 

Detta skrivet som en mycket kort och grov förhistoria till inläggets egentliga syfte: Pellerins Margarinfabrik och en kokbok, skriven av Gerda Hallgren från Jönköping, utgiven av margarinfabriken och tryckt hos Elanders Boktryckeri 1925.

Kejsar Napoleon den tredje bekymrade sig över de eländiga levnadsvillkor den nya arbetarbefolkningen tvingades leva under. Förmodligen inte av några större humanistiska skäl, utan mer för att förebygga sociala spänningar i landet.

Han gav en ansedd fransk kemist i uppdrag att uppfinna ett konstgjort smör. Konstgjort smör skulle bli billigare och därmed åtkomligt för fattiga, och dessutom tänkte sig kejsaren också att minska krigsmaktens utgifter genom att byta natursmöret mot konstgjort smör.

Den franske kemisten lyckades och resultatet blev margarin, ett billigare,konstgjort smör som dessutom hade längre hållbarhet än riktigt smör.

Patentet köptes av Auguste Pellerin Senior. År 1869 anlades världens första margarinfabrik strax utanför Paris. Detta skulle bli starten på en helt ny bransch och en viktig del i den industriella utvecklingen. Det blev snart aktuellt att anlägga margarinfabriker i andra länder. Den första margarinfabriken i norden blev Christiania Smörfabrik. Andra fabriker anlades i England, t ex Southamptons margarinfabrik 1891.

Sveriges första fabrik byggdes och invigdes 1895, i Olskroken Göteborg och kom att heta Pellerins Margarinfabrik, Göteborg.

Auguste Pellerin Senior köpte alltså patentet men det var Auguste Pellerin Junior som blev företagets första tekniska direktör och den som blev ansvarig för öppnandet av fabrikerna i andra länder.

Detta blev en sådan succé att han erhöll den högsta utmärkelsen guldmedalj på Världsutställningen i Paris år 1900.

Dessutom erhöll han 1899 ”Chevalier du Mérite Agricole” (riddare af jordbruksförtjenstorden) och sedan år 1900 ”Riddare af franska Hederslegionen”.

Blev då margarinet de fattigas räddare? Nja, riktigt så enkelt kunde förstås inte fattigdom och inte så sällan ont om mat, undanröja de dåliga förhållandena. Till det krävdes kamp från arbetarkollektivet och samhällsutveckling.

Men visst bidrog margarinet. Om det råder ingen tvekan. En dåtidens auktoritet inom näringsområdet, professor Mörner från Uppsala, yttrade i en Pellerinbroschyr följande ord att margarinet: ”ur näringsvärdets synpunkt margarin är minst sagdt jemstäldt med natursmör, hvilket uttalande gäller för den billigaste såväl som den högsta margarinkvaliteten”.

Idag, när ett paket Bregott kan kosta 60 kr, ökar margarinkomsumtionen igen. Ska vi tacka Kejsar Napoleon eller ska vi förbanna och bekämpa den vanvettiga överklassen som gör sönder vår välfärd?

Gerda Hallgrens kokbok får jag återkomma till.

Mänsklig omvårdnad eller digital övervakning?

 #Varberg

På 24:7´s initiativ röstade oppositionen nej till besparingsprojektet "Digitalt först"

SMER-Statens medicinsk-etiska råd sa 2014 i sin utvärdering av AI-teknik i omsorgen så här:

”Vad säger det om oss som människor när vi låter robotar delta i vården av våra äldre? Är det inte en väsentlig del av att vara människa att vi tar hand om våra barn i början av deras liv och att vi tar hand om våra äldre i slutet av deras liv? Att stå i denna vårdande relation till andra människor är att vara människa. Det finns med andra ord en risk att teknifieringen av vården i djupet kommer att påverka oss som kännande och levande människor, och därmed påverka själva grunden för vår tillvaro.”

24:7 är givetvis inte teknikfientliga. Allt handlar om hur teknik används och vem som kontrollerar tekniken.

När man på fullmäktigemöten och kommunstyrelsemöten hör moderaternas hyllningsrop till AI som lösningarnas moder, så drar jag mig till minnes de galningar som på 60-70 talen sprang omkring med Maos lilla röda citatbok. Nu rusar Moderaterna runt runt med ett kretskort i handen och påstår att detta är lösningen på alla problem. Men det är en dimridå för att spara pengar och dölja personalproblemen.

Man ska vara mycket restriktiv med AI, robotar och digital övervakning inom omsorgen. Moderaterna vill göra detta för att slippa personalproblem, att folk flyr från vår omsorg på grund av dåliga löner och urusla arbetsvillkor.

På vårt initiativ röstade oppositionen nej till besparingsprojektet ”Digitalt först” i Socialnämnden.

Att ersätta den mänskliga kontakten för våra äldre är att bygga ett omänskligt samhälle. I det privatiserade vårdsverige kan förstås de med pengar köpa sig mänsklig kontakt. Ett sånt samhälle kommer vi aldrig att acceptera.

Höj lönerna, förbättra arbetsvillkoren och bygg billiga hyresrätter. Det är receptet för att få personal till omsorgen.

Teslastrejken som är påbjuden uppifrån visar ändå kraften hos en enad arbetarklass

Elon Musk

Teslastrejken har nu pågått i fyra veckor och ingen lösning är i sikte.

Vad kan man då säga om denna strejk som inte redan är sagt. Det ska vi återkomma till men först en liten enkel bakgrundsbild.

Facket IF Metall har försökt förhandla fram ett kollektivavtal med Tesla Sverige i flera år. Detta har inte gått eftersom Elon Musk och moderbolaget förbjuder Tesla Sverige att teckna avtal med facket.

Den berömda (eller ökända?) svenska modellen som har sin start och grund i Saltsjöbadsavtalet 1938, bygger på att facket får förhandla och skriva kollektivavtal. I gengäld garanterar facket arbetsfred. Det vill säga, facket garanterar att det inte blir några stopp för vinstjakten. Avbruten produktion är som bekant samma sak som stopp för inflödet av vinster.

För att kunna garantera arbetsfred blev den fackliga ledningen tvungen att på olika sätt inskränka demokratin inom LO-förbunden. Det gjordes på olika sätt men de viktigaste ingredienserna i denna odemokratiska soppa blev införandet av vetorätt uppifrån och ner. Beslut på lokal nivå inom fackavdelningarna, t ex att flera 1000 man på en fabrik beslutade om stridsåtgärder, kunde då upphävas av högre instans inom LO. Till detta kom skapandet av storavdelningar och sammanslagningar av fackförbund. Detta innebar att avståndet mellan medlemmar och fackledningar ökade och därmed minskade också den reella demokratin.

Detta och nyliberalismens segertåg över världen och Sverige har lett till att andelen fackanslutna minskar, att förtroendet för i praktiken oavsättliga fackledningar stadigt minskat.

Teslastrejken är beslutad uppifrån och långt ifrån alla strejkar.

Kollektivavtal och ett vettigt lägstagolv för arbetsvillkoren är en god grund och det stödjer vi i 24:7.

Med de sympatiåtgärder som andra fackförbund nu går in med, såsom stopp för lossning och lastning av Teslabilar i hamnarna, stopp för måleriarbeten, byggnadsarbeten och stopp för posthanteringen så att Tesla inte ens får ut sina beställda registreringsskyltar, visar på väldigt viktiga lärdomar. Och det är den vinkeln vi vill prata om, en vinkel som ingen annan tagit upp.

Detta ger Tesla rejäla problem och det visar i all enkelhet styrkan hos en enad arbetarklass.

För tänk lite, i 30 år har överheten förminskat den största klassen i Sverige: Arbetarklassen. Det har gått så långt att eliten rent av förnekar klassens existens. Syns inte, finns inte. Tankesmedjan Katalys har forskat en del på detta och kommit fram till att arbetarklassen, som alltså är de flesta människorna i Sverige, endast har ca 4 procent av medieutrymmet. När såg du en arbetare i tv som fick tala till punkt?

Vi finns inte och det rådande narrativet från överheten är att vi inte spelar någon roll.

Jaha? Men då spelar väl en liten strejk med sympatiåtgärder inte så stor roll, vi betyder ju inget, eller hur?

Istället visar denna strejk, där inte ens alla arbetare strejkar, den  potentiella styrkan hos en enad arbetarklass som står upp för sina intressen.

Tänk om facken skulle agera likadant när det gäller den katastrofala förstörelsen av svensk välfärd?

Tänk om facken strejkade och införde sympatiåtgärder när en kommun skär ner för de gamla, eller förstör barnens skolgång och utbildning genom de ständiga nedskärningarna? Tänk om? När en förvaltning förstör omsorgspersonalens arbetsvillkor med minutscheman…tänk om den förvaltningen utsattes för motåtgärder, ingen post, IT-teknikernas sympatiåtgärder gör att chefer och administration inte hade tillgång till sina datorer. Tänk om en rad fackförbund stödde personalen hos privata vårdutförare som plockar vinsterna till Caymanöarna samtidigt som våra äldre inte får riktig mat och tvingas ligga i sitt eget piss för att de inte får byta blöjor lika ofta som det behövs…tänk om facken stödde de gamla och personalen med stridsåtgärder?

Tänk om facken gick ihop och sa: ”Nu räcker det. Det behövs fler händer i omsorg och skola, bättre löner och arbetsvillkor. Men den svällande byråkratin behövs inte, den ska bort”. Påbörja denna process nu annars stannar vi Sverige.

Tänk om facken blockerade utförseln av maskiner när de norska ägarna till (den enda i Sverige) kexfabriken i Kungälv lägger ner verksamheten och flyttar österut, enbart av vinstskäl? Och gjorde samma sak när tyskarna köpte upp Sveriges enda ärtfabrik i Bjuv, enbart för att lägga ner verksamheten och koncentrera produktionen till centrala Europa?

Vilken kraft, eller hur?

Aktiespekulanterna har haft många fina år. När arbetslösheten ökar, ja då går aktiekurserna upp. Visst är det sjukt. Men tänk om elektrikerna helt enkelt stängde av strömmen till aktiebörsen?

Den där eliten, som går omkring och tror att de är guds gåva till mänskligheten, de skulle gå nakna om ingen arbetare tillverkade deras kläder, ingen kunde ens klippa dem om arbetarna höll inne med saxarna som de tillverkar, hungriga skulle de bli om bönderna slutade leverera mat, eller om chaufförerna slutade leverera till butikerna. 

Så där skulle vi kunna fortsätta uppräkningen av vad och vilka som egentligen ser till att vårt samhälle fungerar. Alla människor som går upp tidigt och sköter byggen, mataffärer, transporter, sjukvård, omsorg, skolan osv.

Här finns den verkliga kraften i vårt samhälle, om vi förmår komma samman och ta vår rättmätiga plats i samhället. Arbetarklassen är folkets majoritet.

Det arbetande folket behöver trygghet, billig mat och el, riktig demokrati och gemensamt ägande till vård, skola, omsorg, el, järnväg, landets råvaror i form av t ex skog och gruvor.

Värna den fackliga tanken. Kämpar vi inte för våra intressen är vi förlorade.

Vi kan, om vi bestämmer oss för det. Vill du? 

Sven Andersson (M) raljerade med skämt om vår budget

Sven Andersson (M)

#Varberg 
Sven Andersson raljerande i tidningen Hallands Nyheter om vårt och andra oppositionspartiers budgetförslag är inte förvånande alls. Hans inlägg kan du läsa här.

Den mest utsatta nämnden är ju socialnämnden och följdriktigt har den styrande alliansen satt den störste skämtaren som ordförande där.

För sett ur behovssynpunkt är alliansens ekonomiska politik ett sorglustigt skämt och givetvis kräver det att den störste skämtaren själv, tar hand om den nämnden.
   Då Alliansen skär ner verksamheterna och pressar personalen än mer, så blir det väl naturligt för dem att försöka håna 24:7´s budget som tillför de största tillskotten till undersköterskor, lärare, förskolan etc. Och detta utan att höja skatten, utan att belåna kommunen och utan att förstöra överskottsmålet.

Nyliberal privatiserings- och nedskärningspolitik, och enorm tillväxt av en ny parasitär byråkratklass, har lett fram till rena slakten av våra grundtryggheter i samhället.
   Det är detta som skämtaren Sven Andersson försvarar. Alliansens och byråkraternas handlingar följs upp att ett ny-orwellskt språk, där nedskärningar kallas utveckling eller omstrukturering.
   Där planeringen av borttagande av byråkraternas telefonnummer så man inte kan prata med dem längre, ja det kallar de högsta politikerna och tjänstemännen för ”utveckling av demokratin”.

Alliansen, och för all del även S och V, försvarar i grunden samma sjuka utveckling som i gamla Sovjet, där en orörbar nomenklatura levde gott på arbetande människors slit.

Den förre S-ledaren Håkan Juholt har gett den svenska nomenklaturan ett namn: Klägget.

Sven Andersson lär fortsätta att raljera och ”skämta”, och försvara klägget som lever gott på kärnverksamheternas bekostnad. Vi i 24:7 kommer att göra allt vi förmår för att organisera människorna till strid mot denna sjuka samhällsutveckling. 

Grön energi, framtid eller ekonomisk mardröm?

När aktierna i förnybar energi når botten, undrar analytiker: är det dags att köpa, eller är den gröna drömmen verkligen över?

Den rena, gröna energiomställningen har framställts som den enda vägen. Men är det ens möjligt att genomföra i en kapitalistisk global ekonomi?

Många sätter nu upp stora frågetecken och det verkar finnas fog för det också.

I väst, och kanske främst USA, krisar branschen rejält eftersom marknadsvärdet minskat med 10-tals miljarder dollar på ganska kort tid.

Det stora investeringsnamnet iShares Global Clean Energy ETF (Exchange-Traded Fund) har sjunkit i marknadsvärde med över 30% bara i år och totalt med 50% sedan 2021.

Invesco Solar ETF har minskat med drygt 40% under 2023 och First Trust Global Wind Energy ETF har förluster på 20% i år och hela 40% sedan 2021.

Vindenergijätten Orsted Blues aktier har rasar då det blivit känt att de skriver ner värdet på havsbaserade vindkraftsprojekt i USA med flera miljarder dollar.

Investerarna i den europeiska ekonomins motor Tyskland avvaktar och skakar på huvudet när de ser att den (orealistiska) planen för att trygga energiåtgången, består i att få fram hela 80% av elektriciteten via förnybara källor fram till 2030. Något som uppfattas som helt orealistiskt. 

Sabotaget av Nord Stream, något som inte kan kallas för något annat än miljöterrorism, har tillsammans med kraftigt stigande energipriser på grund av EU:s embargon mot rysk naturgas, och därpå stigande inflation, fått den tyska industrin på fall. Detta påverkar givetvis hela Europa.

Som lök på laxen fortsätter Kina att pumpa ut billiga alternativ.

Det innebär att EU:s mål om att ställa om från fossilt till fossilfri grön energi, byggt på egen kraft och industri, är mycket långt borta.

Den marknadsekonomiska effekten blir ett lågt och fortsatt fallande förtroende och därmed fortsätter investeringarna att minska. En farlig nedåtgående spiral för den som vill se en industriell och ekonomisk nystart för Europa.

Ur denna aspekt lever Sverige farligt. Den gröna energins intåg i Norrland kantas, inte bara av arbetsplatsskandaler, dåliga arbetsvillkor med mera. Dessutom kommer kapitalet oftast från multinationella aktörer. Dels innebär detta att Sverige frikopplar sig ännu mer som nation från kontroll och ägande av vår energistruktur, något som är förödande för trygga energileveranser inom landet, men det privatägda kapitalet puttar också bort nationens, och därmed folkets demokratiska möjligheter att påverka utvecklingen.

En nations infrastruktur, och dit hör givetvis energiförsörjningen, kan inte lämnas i händerna på det inhemska eller globala kapitalet som ju inte bryr sig om Sverige och dess befolkning, utan bara om möjligheterna till stora vinster.

Förvisso är Vattenfall den enskilt största energiaktören i Sverige och ägs till ca 70% av svenska staten men så länge Sverige deltar i det europeiska elhandelssystemet, som är skräddarsytt för stora aktörer och uttag av maximal vinst, så kommer osäkerhet med prissättning att bestå. Energisystemet är ur demokratisk synpunkt och trygghetssynpunkt, absolut inte lämpat för en fri marknad där vinsten står främst, en marknad som förra vintern ledde till skyhöga prishöjningar på el, som drabbar arbetarklassen i första hand men också små och medelstora företag.

Tryggade och förutsägbara priser inom Sverige, som borde kunna ligga på ca 50 öre per KW, är nödvändigt och fullt genomförbart. Blir det överskott kan den elen gärna säljas utomlands.

 

Undersköterskorna hotar med massuppsägningar – Iakttagelser från ett möte

 Där satt vi, i en rad uppe på en scen. Företrädare från nio partier var på plats, ditkallade av Undersköterskeupproret i Varberg.

Undersköterskeupproret i Varberg är för närvarande det mest lysande, mest organiserade och kämpande upproret i landet. Med över 1000 medlemmar i sin facebookgrupp, varav över 600 stycken är undersköterskor i kommunen, har upproret de senaste åren kämpat för vettiga arbetsvillkor mot byråkraterna i socialförvaltningen.

Det har under dessa år skrivits insändare, debattartiklar…undersköterskorna har ordnat namninsamlingar med stor uppslutning, protestmöten.
På första maj 2023 ordnade de en demonstration som samlade fler deltagare än de andra tågen gjorde - tillsammans.

Det handlar om vem som ska äga schemafrågan, personalen eller byråkraterna, det handlar om minutstyrningen, som är ett stort gissel för både personal och brukare, det handlar om vikarier och en administration som helt enkelt och över huvudet på personalen, tagit bort bemanningsenheten, och givetvis handlar det också om det urusla löneläget.

Kampen mot alla dessa försämringar har tagit olika former. Administrationen har inte backat i någon enda fråga och personalen har istället för att knäcka sig, blivit än mer sammansvetsad, än mer beslutsam och förbannad. Motsättningarna fördjupas.

Och onsdagen den 8 november hade alltså Undersköterskeupproret hyrt aulan på stadens gymnasieskola och kallat dit samtliga partier som sitter i fullmäktige. Och alla kom. Man fick ha två företrädare från varje parti.

Upplägget var att Undersköterskeupprorets ena ledare, Johanna Flack, gjorde en lägesgenomgång. Hon underströk allvaret genom att hota med massuppsägningar, något som var förberett för när hon sa detta så sträckte undersköterskorna i publiken gemensamt upp uppsägningslappar, förberedda för att lämnas in.

På plats var också företrädare för olika föreningar, anhörigföreningar, LSS, FUB, demensföreningen osv, som alla fick möjlighet att berätta hur de ser på läget nu. Samtliga lämnade en skrämmande bild och de befarade ännu större försämringar framöver, om den förda politiken inte ändrades.

Undersköterskeupproret är ju vana vid det här laget att politiker oftast är vältaliga pratkvarnar, som kan säga bra saker men efter det händer inget mer. Likadant har det varit med facket Kommunal, som under denna långa tid, fortfarande inte sagt rent ut att de stödjer undersköterskornas krav. Vad har medlemmar för nytta av ett sånt fack? Är inte grundtanken med facket att slåss för medlemmarnas intressen? Ett bättre sätt att göra sig irrelevanta i medlemmarnas ögon, är svårt att tänka sig.

Nåväl, Undersköterskorna hade, visa av erfarenheten av till intet förpliktigande pladder från politiker, förberett fem stycken frågor där de krävde ett ja eller nej från politikerna. En förfärligt besvärlig situation för politiker som är vana att snacka goja som låter bra.

Vi från 24:7 hade förstås inga problem att svara. Vi har ju hela tiden stöttat Undersköterskeupproret. Det är ju därför vi finns, för att slåss för det arbetande folkets intressen. Vi har också i bland annat Socialnämnden lagt motioner som är just omsorgspersonalens kravbild.

Normen har hittills varit stryk med 12-1 i omröstningarna.

Men läs och häpna, de flesta andra partier svarade som vi på de fem frågorna. Alltså att de stödde undersköterskorna. Fast de i verkligheten inte gör det. De ljög helt enkelt. För att det skulle låta bra, just där och just då.

Det blev så uppenbart att de andra politikerna från alla de andra partierna kände sig obekväma. De fick raka frågor, och följdfrågor från publiken som: ”Men tjänstemännen är ju anställda och ni som är valda är ju deras chefer, varför gör ni inget då när ni nu sagt att ni stödjer oss”?

”Samförstånd, samförstånd, sa sossen och underströk att ”dialogen måste återupprättas”.

Det liberala kommunalrådet, tillika ordförande i personalutskottet, slog ifrån sig ansvaret. "Detta är ingen politisk fråga utan ska hanteras mellan facket och förvaltningens tjänstemän".
Den numera ökända delegationsrätten (överlåta makt från valda politiker till anställda tjänstepersoner) har satt outplånliga spår i de liberala hjärnorna, vare sig de kallar sig liberaler, socialdemokrater eller vänsterpartister.

SD, som ju utsett sig själva till folkets underdog- och offerparti, hade överhuvudtaget ingenting att säga till folket. Inte ett ord.

Den kvinnliga centerföreträdaren hade ett obegripligt långt inlägg där hon, om man skalar bort det mesta av hennes ordkaskad, pläderade för fler chefer och att man måste vara rädd om sina chefer.
Att alltfler på golvet istället är rädda FÖR sina chefer, tror jag inte ingick i hennes begreppsvärld.

Det var uppenbart att partiernas företrädare var ute på hal is i mötet med omsorgspersonalen, att de i plötslig oro kände sig långt borta från den vardagliga rutinen där det mest använda uttrycket tycks vara: ”Tack för en jättebra dragning”, när nån tjänsteperson ur det outsinliga lämmeltåget av byråkrater, visat fina diagram.

För mig personligen var det precis tvärtom. Jämfört med att bevista kommunstyrelsemöten eller kommunfullmäktigemöten, kände jag ingen olust alls. Mötet anordnades av mitt folk. Deras krav är våra krav. Deras språk är vårt språk.

Jag kände mig hemma.

Absolut nödvändigt att yngre arbetare engagerar sig

En av våra medlemmar trädde fram och höll sitt jungfrutal i fullmäktige i Varberg. Hon heter Heidi Levin, tvåbarnsmor, jobbar inom industrin och är en av många som märker av de sämre tiderna, ekonomisk press, tuffare på jobbet.
   Kort sagt, de allt tuffare klassklyftorna gör sig påminda och den yngre generationen arbetare som växt upp i individualismens och den eroderande arbetarrörelsens tidevarv, möter en verklighet som tvingar dem att omvärdera mycket.
   En sån sak är just nödvändigheten av solidaritet och gemensam handling ute på jobben. Det är lång väg att gå men av nödvändighet bänder sig denna tanke väg framåt.
   Vi som är äldre kan hjälpa till, dela med sig av våra erfarenheter från tidigare då stoltheten och sammanhållningen i arbetarkollektivet var av annat virke än det är just nu.
   Heidi Levins första tal var ett försvarstal för 24:7´s motion om frysta hyror för 2023. Ett tal hon höll med bravur. Här är talet:
(Här kan du läsa mer om folkrörelsen 24:7)

Presidie, ledamöter, åhörare

Vår politik syftar alltid till att stärka trygghet och demokrati i vanliga arbetande människors liv och vardag.

Därför var det en självklarhet för oss att lämna in denna motion om stopp för hyreshöjningar under 2023.

Om man har hög lön, eller rikedom på banken eller i värdepapper eller fastigheter, så är det så klart inga problem om hyran höjs. Man har sin trygghet säkrad ändå.

Men om man tjänar 25.000, innan skatt, ja då är det en helt annan sak. Med de galna höjningar som drabbat oss på elpriser, matpriser, bensin och mycket annat, ja då lever man redan på marginalen.

Och många lever redan under marginalen. Kronofogden rapporterar om ett stort ökande antal människor som inte har råd att betala till exempel elräkningen längre.

Att ha nånstans att bo är inskriven i de mänskliga rättigheterna. 

Att ha en vettig bostad till rimligt pris är en bastrygghet man måste ha. Det finns inget att välja på.

Man kan inte välja mellan segelbåt eller lägenhet.

Därför har vi lagt denna motion.

För att försvara de arbetande människornas levnadsvillkor.

Denna politik backar vi aldrig ifrån.

Jag yrkar bifall till motionen.

Tack för ordet.

Det manipulerade svenska folket?

 Hade skolan privatiserats och pengarna som egentligen borde gå till elevernas utbildning, hamnade i aktieägares fickor om svenska folket fått folkomrösta?
   Hade svensk sjukvård tillåtits säljas ut? Som i Stockholm där Filippa Reinfeldt sålde ut vårdcentraler till sina vänner, för en spottstyver?
   Hade svenska folket röstat ja till att marknadisera vår elförsörjning i en folkomröstning? Eller röstat ja till det privatiserade kaos som järnvägen blivit, dessutom med fruktansvärt många miljarder kronor i uteblivet underhåll?

Tror någon att en folkomröstning gett ett ja till att förstöra vår gemensamt ägda Allmännytta, med skenande hyror och utförsäljning till internationella koncerner?
   Hur många hade röstat ja till en oreglerad invandring? Eller till den av riksdagen beslutade så kallade mångfaldspolitiken? En politik som lett till en enorm segregation, ett delat samhälle och etniskt avskiljda enklaver med egen rättsskipning i form av Imamen eller klanledaren?
   Hur många hade röstat ja till en oreglerad arbetskraftsimport? Som lett till lönedumpning och förslumning ute på jobben, enorm hets och dödsfall? Samtidigt som vi redan har massarbetslöshet.

Mitt svar är tydligt nej!
Det arbetande svenska folket hade röstat FÖR ett fortsatt gemensamt ägande, som förväntas ge trygghet i vardagen och förutsägbarhet när det gäller priser.

Men alla dessa djupt samhällsförändrande saker har vi inte fått chansen att rösta om.
   Precis som frågan om att gå med i NATO. Partierna har sett till att hålla detta utanför valrörelserna och de vill för död och pina inte ha folkomröstning.
   Då är ju risken att en upplyst befolkning hade röstat nej, att de hade hållit fast vid den framgångsrika linje Sverige tillämpat i över 200 år; alliansfria i fred, neutrala i krig, en linje som hållit kriget borta från svensk mark i över 200 år. Smaka på den, 200 år utan krig.

Alla som tänker efter förstår ju att detta förhållningssätt till det svenska folket inte är demokratiskt.           Givetvis inte så att det ska folkomröstas i varje liten sak. Men de stora, avgörande frågorna ska ägas av folket. I regeringsformen står det tydligt att all makt utgår från folket.
   Men det stämmer illa idag. Snarare är en bättre beskrivning av verkligheten att makten har avgått från folket, är utom räckhåll idag.

Detta förhållande ser vi återkomma i hela samhället idag, från riksdag/regering, via regioner och ner till kommunerna där toppolitiker styr tillsammans med en allt maktfullkomligare tjänstemannasida. Som dessutom växer så det knakar på kärnverksamheternas bekostnad. Invånarna göre sig icke besvär. De förväntas gå och rösta och sedan hålla tyst, tills nästa val då de i ynnest tillåts lägga en ny röstsedel i lådan. Då har de i några veckor innan valet överfallits av politiska försäljare från alla de etablerade partierna som lovar guld och gröna skogar, men som dagen efter valet har glömt allt. Ett slags politikens Kiviks marknad. Den maktägande eliten går hand i hand med det parasitära transferiatet.

Eliten och maktens folk är alltid de som sätter spelreglerna i ett samhälle. De sätter narrativen. De översköljer oss med propaganda i alla medier. Deras synsätt och deras världsbild genomsyrar allas våra hjärnor. Och de som ändå står emot och protesterar sätts på avbytarbänken, utmålas som konspirationsteoretiker, farliga faktaresistenta människor eller rentav terrorister.

Om vi frågar oss hur vi vanliga människor ser på begreppet demokrati, så är det givetvis nära det som ordet betyder, nämligen folkmakt. Åtminstone att människorna måste få ett ord med i diskussionerna om hur vårt samhälle ska vara. Redan denna enkla men självklara tanke ger elitens bejakare rysningar och förtalsmaskinen går genast igång mot den som mopsar sig på detta hemska vis.

Det brukar ju heta att i Sverige sätter vi samtalet i centrum. För att kunna komma överens. Visst låter det fint.
Men är det möjligt?

Ett verkligt samtal måste ju utgå från att det är två jämlika parter som samtalar.
Är det så i vårt land?
Nej så är det inte.

Det som skulle kunna utgöra en starkare samtalspartner är ju vår arbetarrörelse. Vår samlade styrka i den ena vågskålen.
Är det så?

Nej inte på långa vägar. Istället har vi fått en förstörd arbetarrörelse, både fackligt och politiskt. Där ledningarna accepterat och idag omfattar den liberala grundtanken om hur samhället ska styras.

Och vad är det?
Ja det är inget annat än att den starkes rätt ska få råda, på bekostnad av de mångas ofrihet. 
Det är det oinskränkta ägandet av rikedomar, produktionsapparat, banker, råvaror, maten, elen, bostäder.
Det är den tagna rätten att allt är till salu, till och med din glädje och din sorg.

Hade svenska folket röstat ja till ett sådant samhälle i en folkomröstning?
Det tror jag inte på. Inte för ett ögonblick.

Men för närvarande äger de oss, vårt arbete, våra kroppar och våra själar.

Precis som inom de organiserade religionerna, så behöver ägandets elit plantera tron på sina regisserade händelseförlopp, tron på sina narrativ hos befolkningen, för att kunna styra dem.

Utan tro, finns ingen manipulation

Utan manipulation, ingen rädsla

Utan rädsla, ingen makt.

Gör motstånd!
Beväpna dig med kunskap!
Organisera dig!

Vart går pengarna?

 Ett axplock ur kommunens investeringsbudget:

• 80 miljoner till IT

• 110 miljoner till digitala licenser

• 60 miljoner till….möbler

• 54 miljoner till konsulter

• 12 miljoner till advokater

När jag satt på kommunstyrelsemöte och fick en investeringsbudget framför mig på ca 1 miljard, då tänkte jag på de kommande stora nedskärningarna som drabbar våra kärnverksamheter. Omsorgspersonal inom äldrevården men också inom förskolan larmar och går på knäna. Lärarna i skolan larmar, ja till och med gråter av vanmakt och utbrändhetssymptom.

Pengarna rullar fort till administration, galna projekt, höga chefslöner, och glöm inte alla dessa mängder av fina titlar. Offentliga styrmodeller som New Public Management i kombination med köp&sälj-tänket inom offentliga verksamheter, medför stark tillväxt av administration, titelhysteri och ett aldrig sinande flöde av projekt som i grunden är skiljt från den kärnverksamhet som administrationen från början var satt att betjäna. Man har skapat ett odemokratiskt monster. Som slukar alltmer av resurserna. Denna växande kår av byråkrati har idag sina egna intressen och står i motsättning till kärnverksamheternas behov.

Vi i 24:7 ställer inte upp på detta. Vi gick till val på att nedskärningarna inom våra viktiga kärnverksamheter måste upphöra.

I fullmäktige i november lägger vi vår första budget. Vårt förslag stoppar nedskärningarna i omsorgen, i skolan och förskolan. Vi skuldsätter inte vår kommun, vi har kvar det tänkta överskottsmålet och vi tummar inte på kommunens soliditet.

Är det möjligt?

Jadå, ni ser själva det axplock av investeringslistan i början av texten, visst finns det pengar.

Vårt budgetförslag kommer förstås att förlora.

Men vi kan se oss själva i spegeln, och framför allt, kommer vi att fortsätta organisera människorna på gräsrotsnivå, till strid för välfärden, tryggheten och demokratin.

24:7´s motion förlorade omröstning. Alla partier från V till SD röstade för kraftigt höjda hyror

Hyresrätten är idag en straffbeskattad boendeform. Medan småhusägare och bostadsrättsinnehavare begåvas med både ränteavdrag och ROT-avdrag, så är hyresgästerna helt utan statligt stöd, med undantag för det fåtal som har bostadsbidrag. Det är djupt orättvist, då hyresgäster för det mesta har sämre ekonomiska förutsättningar än bostadsägare.

Den privata marknaden har aldrig kunnat sörja för bostäder till alla - till rimliga priser.

På tidigt 1900-tal var bostadssituationen eländig. 1917 rasade revolutionerna och i Sverige var det hungerupplopp som gränsade till uppror och kungen hade sina väskor packade.

Den unge Ernst Wigforss, senare legendarisk och långvarig (S)-finansminister sa:

”Ett samhälle kan inte låta tio personer bo i en etta när revolutionerna rasar runt om i Europa.”

Det var miljonprogrammet som byggde bort bostadsnöden i vårt land.

Samtliga partier och organisationer inom arbetarrörelsen var överens om denna politik. Kapitalförsörjningen löstes genom ATP-pensionsfonderna. Bostadsfrågan löstes alltså inte av den privata marknaden utan genom gemensamt ägda tillgångar och lösningar.

Idag är den sociala bostadspolitiken ett minne blott och bostadsbristen ökar åter dramatiskt i vårt land. Och i dess spår: kraftigt ökande hyror.

Det är det privata kapitalet som inte vill ha tillbaka de gemensamma lösningarna, helt enkelt för att bygg- och boendemarknaden i sin nuvarande form är en guldgruva för dem, men till enorm nackdel för vanligt folk.

Det är grunden till att 24:7 säger nej till hyreshöjningar för t. ex. löpande underhåll, det är redan betalt i gamla hus.

Det är också grunden till att vi lade motion redan i mars om frysta hyror under 2023.

Som ett andningshål för ekonomiskt hårt ansatta arbetande människor som redan drabbats av höga elpriser, höga drivmedelspriser, höga matkostnader osv.

Samtliga andra partier, från V till SD röstade ner motionen och är därför i praktiken för kraftigt höjda hyror.

Är det rimligt att det arbetande folket ska ta smällen för alla kriser, medan de kapitalstarka kommer undan och de riktigt stora aktörerna tjänar miljarder?

Nej det är det så klart inte. Men ett bättre utfall för dessa människor kan inte uppstå utan att organiserad motkamp uppstår. Och den uppstår inte av sig självt. Den kräver att den enskilda människan tar sitt ansvar tillsammans med sina vänner och arbetskamrater. 

Vi har ju köpt vattendunkar...

 

"Ni pratar som om Sverige var ett eget land", sa liberalen Filip Zackrisson.
”Det är vi inte och livsmedelsberedskap (som debatten gällde) ska skötas från Bryssel.
Sa liberalen som aldrig missar ett tillfälle att betona att han är utbildad europavetare.

Jag återkommer till honom.

Det var alltså kommunfullmäktigemöte i Varberg tisdagen den 19 september.

Vi i 24:7 hade två motioner som skulle behandlas. Den första motionen handlade om de oerhörda hyreshöjningar som drabbat människor i hela landet.
   I Varberg krävde bostadsbolaget hela 6,6 procent. Ett dråpslag mot lågavlönade som redan åkt dit på kraftiga matprishöjningar, bensinprishöjningar och elräkningar som fått solen att slockna i mångas ekonomi.

I mars lade vi därför en motion om att ge bostadsbolaget ett tilläggsdirektiv om frysta hyror under 2023. Absolut ingen lösning på lång sikt men ett välkommet andningshål för bland annat den ensamstående mamman i arbetarområdet Håsten, som hade värmen på i barnens rum men i övrigt tvingades hon stänga av elementen. Ändå gick hon back varje vintermånad. Pengarna räckte inte till.

Det blev debatt och vi fick stryk med 59-2. Samtliga partier, från V till SD röstade istället FÖR kraftigt höjda hyror.

När motionen på ett tidigare möte skulle godkännas för att skickas till beredning, då anmälde vänsterpartiets gruppledare jäv, så att hon skulle slippa rösta. Berättade jag att hon jobbar på Hyresgästföreningen?

När motionen återkom till fullmäktige för diskussion och beslut den 19/9, ja då röstade V emot hyresstopp.

Här kan man fundera ett tag. Är det inte V som i sin propaganda sagt sig stå för byggande av hyresrätter och vettiga hyror? Jovisst är det det. Och visst har V en partiledare som gjort sig ett namn i Göteborg genom att argumentera för just detta? Jo visst är det så. Hon blev också upplyft till bostadspolitisk talesperson på grund av det. Och nu är hon partiledare.

Men det är tyvärr dimridåer. I verkligheten agerar de precis tvärtom, som i Varberg.
   Här har de röstat FÖR att stänga pensionärernas matsalar och mötesplatser, trots att i propagandan från particentralen så finns det nästan inget viktigare än att slåss för välfärden, barnen, de gamla.
   Här har de röstat FÖR förtätning av staden, till nackdel för folk med låga inkomster men till stor fördel för byggherrar och banker. Alltså i praktiken FÖR ekonomisk bostadssegregation.
   Här har de röstat FÖR byggandet av en rikemansstadsdel i hamnen, dyra bostadsrätter och egen segelhamn.
   Här har de röstat FÖR att låta bostadsbolaget bygga bostadsrätter istället för att fokusera på det som verkligen behövs, nämligen billiga hyresrätter. 

På min fråga till V-representanten om varför de röstar för höjda hyror, svarade hon att hyror är en fråga för bostadsmarknadens parter. Men det betyder ju att V i praktiken gör politikerna maktlösa. Det betyder att de godkänner bolagiseringen av bostadsmarknaden, väljer aktiebolagsvägen. V vill helt enkelt leka marknad på hyresgästernas bekostnad, men också på demokratins bekostnad.

Ett arbetarrörelseparti kan helt enkelt inte föra en sådan politik, och fortsätta hävda social rättvisa.

Men så är Vänsterpartiet inte längre en del av arbetarrörelsen, utan har förvandlats till ett medelklassparti som värnar det rådande systemet. Vad de än säger.
   För visst håller du med om att det är en människas handlingar, eller ett partis handlingar som bestämmer positionerna, som visar inriktningen på politiken?

Socialdemokraterna röstade också för höjda hyror. Trots att de i valrörelsen gick fram med löftet om billiga hyresrätter.

SD, som velat framställa sig som folkets röst, har i Varberg blivit hesa, ja rentav stumma. Varför? Jo de finns numera med i styret av staden. Makten och arvodena är viktigare än folket.

Att de traditionellt borgerliga partierna röstar för marknadslösningar och höjda hyror är det väl ingen som blir förvånad över. Det ligger så att säga i deras uppdrag att ge röst åt eliten i samhället.

Livsmedelsberedskap

Nästa motion från oss i 24:7 gällde lokal livsmedelsberedskap. Den nationella livsmedelsberedskapen avskaffades med start i början av 1990-talet då bland annat de statliga operativa myndigheterna avskaffades. Idag är Sverige illa ute. Vår självförsörjningsgrad är ynka 50 procent eller mindre. Våra beredskapslager såldes för 1 krona och 83 öre per kilo.

Om den importerade maten inte kommer hit av någon anledning, då är det tomt i butikerna på 10-13 dagar. Tomt. Forskningen varnar gång efter gång om detta farliga läge att vi inte kan försörja vår egen befolkning.
   Därför lade vi, helt i enlighet med avancerad forskning från både Finland och England, en motion om att bygga livsmedelsberedskap i en lokal cirkulär ekonomi. Där tar vi vara på de produktionsresurser som finns, vi stärker vår lokala ort rejält och varje satsad kommunal krona ger tre kronor tillbaka. Vi vinner dessutom robusta och korta leveransvägar. Finland har idag byggt upp beredskapslager som räcker till befolkningen i ungefär ett år. De äter sig mätta, varbergarna har fått vattendunkar.

Naturligtvis röstades motionen ner, dock röstade centern FÖR vår motion.

”Er motion belyser väldigt viktiga saker men kommunen har redan köpt in vattendunkar och det planeras för förslag till en så kallad krismåltid” sa socialdemokraterna och avslog motionen.

Liberalen gick som sagt upp och underkände debatten eftersom debattens utgångspunkt var felaktig: ”Sverige är inget eget land”. Han tyckte också att motionen andades kolshos och ”det vet vi ju vad ukrainarna tycker om kolshoser."

Man undrar osökt vad liberalen tycker om de alltfler kommuner i Sverige som redan satt igång dessa lokala livsmedelsberedskapsprojekt. Är de kanske förtäckta kommunister? Kanske är de kommuner som köpt in egna hönor och egna kor, för att säkra mattillgången för befolkningen, kanske är de i hemlighet förtäckta kommunistiska stormtrupper som hotar den liberala demokratin?

För vår liberal är ju ändå utbildad europavetare, glöm inte det.

Från 24:7´s sida kommer vi att fortsätta slåss för social och ekonomisk rättvisa i samhället och i Varberg. Det gör vi främst genom att bygga och organisera motstånd på gräsrotsnivå, i civilsamhället och inte minst ute på arbetsplatserna.
  Vi ställer alltid frågan: ”Är detta bra eller dåligt för vanligt folk?”. Ett enkelt men fungerande rättesnöre.
   Det gjorde Heidi Levin, ung fabriksarbetare från talarstolen i sin debut i fullmäktige, när hon slogs för frysta hyror. Hennes tal kan du ser här.

Därför ska vi inte gå med i Nato

 Ett av de mest omfattande jobb jag haft var att producera boken Vingat Vapen över Göteborg.

Åke Hall som är författare till boken, helikopterpolis i Göteborg, var en mycket trevlig bekantskap. Bara att gå igenom alla gamla bilder, scanna in och städa dem från smuts var ett enormt jobb. Över 700 bilder.

Jag fick förmånen att vara med på Säve Flygflottij, besöka de enorma underjordiska rummen.

Sverige hade byggt upp en oerhört imponerande försvarsförmåga, enligt pricipen att visst är vi ett litet land men det ska göra jävligt ont att anfalla oss.

Men det var på den tiden vi höll oss med ett invasionsförsvar, ett försvar som kunde mobilisera 800.000 man.

Idag är försvaret skrotat och istället har vi fått ett så kallat insatsförsvar. Det vill säga militära enheter som har stöttat USA och Nato runt om i världen - mot folkens frihet och för ett fortsatt utsugande av ländernas rikedomar.

Det finns mycket att säga om detta men en sak är säker:

Jag anser fortfarande att Sverige ska hålla fast vid den säkerhetslinje som hållit oss utanför krig på svensk mark i över 200 år.

• Alliansfrihet i fred.

• Neutralitet i krig.

Därför ska vi inte gå med i Nato!

Några kriterier för ett demokratiskt politiskt system

 Statsvetaren Robert A. Dahl anger i sin klassiska lilla skrift "On Democracy" fem kriterier för ett demokratiskt politiskt system:

1. Effektivt deltagande, det vill säga att medborgarna ska kunna framföra sina önskemål och debattera frågorna.

2. Jämlik rösträtt till de avgörande maktinstitutionerna.

3. Upplyst förståelse, det vill säga att medborgarna ska vara och ges möjlighet att vara insatta i de politiska frågorna.

4. Medborgarna ska kunna kontrollera agendan/dagordningen i den politiska debatten.

5. Inkludering, det vill säga att jämlikheten ska gälla alla medborgare i staten, inga grupper ska stå utanför.

Socialdemokratin som i mer än 100 år burits fram av kraften i det arbetande folkets strävan efter social rättvisa, demokrati och trygghet, har övergivit folket och är istället en del av eliten.

Kampen för social rättvisa och trygghet, har bytts ut mot strejkrättsinskränkning, förstörelse av LAS, marschen mot marknadshyror och – tvärtemot S-kongressens beslut: S-toppens natoansökan. 

Samtidigt som antalet miljardärer ökar, priser på mat, energi och hyror skenar, och därmed ökar de sociala och ekonomiska klyftorna i samhället, så har frågan om ekonomisk demokrati inte berörts av statsvetare Dahl. Den ekonomiska demokratin, och det gemensamma demokratiska ägandet var från början ett centralt mål för den tidiga arbetarrörelsen att uppnå.

Denna strävan har istället förbytts i kryperiet för den ekonomiska ägareliten och förvandlingen till liberalt politiskt alternativ har blivit socialdemokratins signum, men blir också dess undergång. 

Detta kryperi har haft sitt demokratiska pris inom arbetarrörelsen. Något som inte heller kan förnekas eller bagatelliseras. Arbetarrörelsen var ju den avgörande kraften för demokratiseringen av Sverige, den kraft som slogs för rösträtten, slogs för människovärdiga villkor i vardagslivet, rättigheter på jobbet osv.

Idag är som sagt både S och LO förändrade, är liberala, har övergivit de grundsatser varur de bildades.
Det är anledningen till att LO i avtalsrörelsen "slogs" för lönesänkningar som motmedel till den skenande inflationen, trots att till och med OECD´s analys och rapport säger att den största enskilda anledningen till den höga inflationen beror på företagens gigantiska vinster.

Vi behöver en ny rörelse för demokrati, rättvisa och nationell  självständighet.
En rörelse som förmår ge både hopp och kraft tillbaka till de arbetande människorna.

Tankar i huvudet på ett kommunstyrelsemöte

”I kapitalismens barndom kunde fabriksägaren hålla barn i arbete 10 timmar om dagen, låta arbetarna bo i de uslaste kyffen och ta hyra för det, riskera arbetarnas hälsa och utsuga dem till döds.

Men hemma lade han av den avskyvärda rollen. Där blev han den goda familjefadern, vårdade sitt yttre, kysste sin sin fru på kinden när så skulle vara, läste bordsbön, gick i kyrkan klädde om till middagen, ägnade sig åt kultur, hade passande umgänge och idkade även välgörenhet.
För att nästa dag fortsätta att förtrycka arbetarna och nästa kväll skända deras döttrar på bordellen.
Överklassen har alltid fört ett särdeles skamlöst liv och alltid försökt dölja det bakom en överdrivet drivet formell fasad.”
Så skrev Sven Wernström i sin lilla bok ”Skrivandets hantverk”.
Och visst har han rätt. Överklassens svinerier är lika mycket förekommande idag som nånsin tidigare. Vare sig det handlar om festerna där kung Carl Gustav sägs ha lagt upp ”kaffeflickor” på bordet och ”grabbarna” åt ostron från hennes kropp, eller de fina fasaderna med ”det vackra folket” väl beskrivet i diverse medier, givetvis ägda av samma svinaktiga överklass.
Och visst känner vi igen bilden av den halvfete direktören i den alltför stora bilen som ska fram till vilket pris som helst, skit i alla andra, hänsyn göre sig icke besvär.
Vanligt folk vet allt detta. Och de flesta tycker att det är avskyvärt. Men nästan ingen är förvånad. Och det är viktigt att nämna. Ingen är förvånad, av det enkla skälet att vi vanliga människor inte förväntar oss något annat från överklassen.
Vi vet att de är svin som roffar åt sig så mycket de kan, lever på andra människors arbete, psykiska och fysiska hälsa. Och vi vet att deras människosyn blir därefter.
Men nån gång, när det gått för långt, tar tålamodet slut.
Då blir de nog förvånade, när vi gör slut på svineriet och skapar ett samhälle som är bra för den arbetande människan.
Så kan tankarna gå när jag sitter på kommunstyrelsemöte och lyssnar till lämmeltåget av byråkrater och till visionslösa politiker som mest bryr sig om sina egna arvoden.

Hittar du en makthavare i Sverige som bett om ursäkt?

Unionsdrottning Margareta

Visst är det både talande och märkligt att man måste gå tillbaka ända till kalmarunionen och Drottning Margareta för att hitta en makthavare som faktiskt bett om ursäkt för överhetens förtryck mot folket.

Valdemar Danakonungs dotters sällsamma och ovanliga resa, som fredsregent och rikenas enare, men också som frispråkig och ursäktande mot den allmoge vars umbäranden under århundraden präglats av krig och svält, kyla och död.

Hennes namn var Margareta och det var hon som besegrade kung Albrekt och hans hårda styre över landet. Ett styre som också tömde rikets kassa. De ständigt återkommande krigen och hotet från Tyskland födde idén om fred och union. Fred var också vad folken längtade efter och behövde, fred och mat. Detta vet vi idag bland annat genom de separata bondefreder som slöts mellan allmogen i de sydsvenska landskapen men också Skåne, Halland och Blekinge som då var under dansk härad.

Och det blev drottning Margareta som drev och sedan undertecknade Kalmarunionen som gav fred i nästan 50 år, fram till Engelbrektsfejden 1434.

Men unionsdrottningen Margareta är också unik av ett annat skäl. Hon är mig veterligt den enda ledande i maktställning i svensk historia som faktiskt bett svenska folket om ursäkt för det hårda regemente de blev utsatta för. I en skrivelse till Uppsala stift 1403 skriver hon: ”att allmogen haft stor tunga och vedermöda, synnerligen sedan vi komma till detta rike; endels självsvåld, girighet och egenvilja  hos oss samt våra fogdar och ämbetsmän; samt haver man icke kunnat bättra, samt måtte vi och de väl hava bättrat, ehuru det icke skett är, dess värre.”

Hon bad alltså allmogen, folket offentligt om ursäkt för de vedermödor överheten utsatte dem för, från krig till utökade dagsverken och hårt regemente.

Denna insikt och ånger inför folket fullföljde Margareta sedan i sitt testamente där hon skänkte stora summor pengar till krigets oskyldiga offer och till dem som drabbats hårt i spåren av krigen. Ett särskilt belopp skulle gå till kvinnor och jungfrur som under krigen blivit ”kränkta och förnedrade” av knektarna.

Om vi tittar lite på dagens Sverige, där toppolitiker blivit mer influencer än politiker som bygger sin politik på förtroende och rötter ut i befolkningen, hur ser det ut?
   Från dem som nu bildat regering flödade vallöftena ut i en strid ström. Det var allt från att ny kärnkraft skulle byggas på några månader, till bensinpris och dieselpris som skulle sänkas rejält, ända upp till 9 kr/litern för diesel. KD:s kvinnlige influencer lovade sänkta matpriser samtidigt som hon stod och viftade med en falukorv. Sossarna med arga Magda i spetsen lovade större trygghet på jobben, sen förstörde de LAS-lagen om anställningsskydd. De lovade fortsatt svensk självständighet och alliansfrihet, sen gick de längst fram och ansökte om Natomedlemsskap.

Och nu har S kommit med bland annat en migrationspolitisk rapport där de själva säger att de drivit en felaktig invandringspolitik under decennier. Men inte ber de om ursäkt, nejdå. Tvärtom säger de att deras felaktiga politik inte är deras fel, utan SD:s fel.

Löften, löften, löften...allt för att säkra upp sina röstetal i valet.

Medan det arbetande folket fortsätter plågas av höjda matpriser, massarbetslöshet, skenande energipriser och rejält höjda hyror.

Har någon sett en enda av dessa "förtroendevalda" makthavare be om ursäkt?
Tror du att det kommer några ursäkter i framtiden från dem?

Det tror inte jag.

Unionsdrottning Margareta fortsätter nog, tyvärr, att ur ursäkternas perspektiv, vara en unik makthavare i sveriges historia.    

 Knockout mot det döende partiväsendet

Därför vände arbetande folk ryggen
åt partiernas första maj-tåg 2023

/ Av Bengt Johansson 2023-07-23

 

1 maj 2023 i Varberg, en mellanstor svensk stad med knappt 70.000 invånare i kommunen, de vanliga demonstranterna från S, V och K gör sig redo för årets insats på arbetarklassens högtidsdag.

Smattrande fanor utgör en sorglig kontrast mot de glesa och trötta skaror som mött upp. Mässande huvudtalare som rest från particentralerna lockar inte. ”Vi har rätt” utbrister samtliga partier. S håller sig med demonstrationståg medan de andra låter sig nöja med torgmöten.

I vanlig ordning har S, detta rika parti, inhyrda orkestrar. Pampigheten i orkestermusiken i S-tåget ska väl påminna om fornstora dagar då arbetarrörelsen var en positiv och samhällsförändrande kraft, ofta till gagn för den lilla människan i samhället men de gälla tonerna från trumpeterna formar i dagens sammanhang snarare tanken på ett dödsskri.

Trumpeternas grälla dödsskri vittnar om ett allt större tomrum. De forna arbetarrörelsepartierna slåss sedan länge med minskande medlemsskaror, en utveckling som också gäller rakt över hela det gamla partiväsendet. Antalet medlemmar minskar samtidigt som staten håller partierna om armarna genom ökande partibidrag. Statligt betalda partier från ”vänster” till höger. Ungefär som i det gamla DDR. Statligt betalda betyder nämligen också statligt kontrollerade, en kontrollerad opposition. Precis som i DDR.

Det tomrum som uppstått har som bekant SD som mål att fylla. De har genom åren utmålat sig som folkets parti, gjort sig till offer när de etablerade riksdagspartierna angripit dem. Alla vet att invandring, splittrade samhällen, etniska enklaver och kriminalitet är frågor som diskuterats på snart sagt varje arbetsplats i landet. I detta spänningsfält utvecklade SD sin politik. Och i spåren av den ilska och oro som länge anfrätt stora skaror människor i landet, kunde de växa.

Och hur reagerade riksdagspartierna? Jo genom att anklaga SD för rasism. Det var det enda de kunde gå på dem om eftersom de själva är ansvariga för nedskärningar, företagsnedläggelser, privatiseringar, uteblivet bostadsbyggande, försämrad vård och omsorg och som pricken över I:et, en privatiserad och sönderslagen skola. Men det betydde också att de anklagade alla dem i arbetarklassen, som ju sett försämringarna komma, för att vara rasister. Och klyftorna ökade mellan politisk elit och folket.

Idag sitter SD i en bekväm sits genom samarbetet med regeringsallinsen, vars första resultat är Tidöavtalet. Ett avtal som rentav slaktar vård, skola och omsorg.
 I Varberg sitter lokala SD med i alliansstyret i stan. Ett styre som skär ner för vanligt folk. Detta ser folk och det tomrum som uppstod tidigare när de gamla arbetarörelsepartierna svek, är om möjligt ännu större än tidigare. Det är så tydligt uppenbart att det saknas ett självständigt arbetaralterntiv, både fackligt och politiskt.

Åter till Varberg och årets 1:a maj:
Vad är det som kommer därborta, på väg in på Varbergs Torg?
Rad efter rad, tre och tre. På den hemgjorda och handmålade banderollen längst fram står det Undersköterskeupproret med stora vita bokstäver. I tåget gick det arbetande kvinnor, anhöriga, ledsagare med sjuka i rullstolar, barn men också t ex brandmän.
Ett partipolitiskt fristående arbetartåg ringlar sig in på torget. Ett tåg som var större än de andra manifestationerna var – tillsammans.

Här fanns inga huvudtal, inga utsända proffstalare som mässade sitt budskap till publiken, som talade till istället för med de människor som samlats.

Istället tillämpades fri mikrofon. Alla hade möjlighet att säga sitt hjärtas mening, ingen var förmer än någon annan på torget. Människorna i demonstrationen talade med varandra, lyfte och uppmuntrade varandra att fatta tag i mikrofonen och säga sitt hjärtas mening.

Och vet ni vad? Min allra första tanke när jag såg det långa tåget komma in på torget var: Detta är äkta. Här finns knappt några vana demonstranter, bara vanligt folk som kände att de måste göra nåt.

Protestera mot de ständiga nedskärningarna, de ständiga omorganisationerna, protestera mot en byråkrati som inte lyssnar, att deras röst inte fått höras, mot att chefer och administratörer kör över dem.
”Vi kräver mer personal”, ”Vi kräver demokrati på jobbet” ”Vi kräver respekt för det jobb vi gör”



De kräver människovärdet och de kräver demokrati. 

Här fanns inga proffsdemonstranter, inga välorganiserade talkörer, inga ”svarta block” med medelklassungdomar vars agenda nästan alltid är att slå sönder saker, få vettiga demonstrationer att urarta så att tidningarna nästa dag kan skriva om huliganerna så att fokus på vad demonstrationen egentligen handlade om, kan skymmas undan.

Jag tänker på den stora gruvarbetarstrejken 1969. Som startade med att 35 man satte sig i Svappavaaragruvan. Strejken spred sig mycket fort och Sverige, inte minst sossesverige, skakade inför de 5000 beslutsamma gruvarbetarna.
Vad tror ni det stod på deras skylt längst fram i demonstrationståget?
Det stod: ”Vi är människor – inga maskiner”.

De krävde människovärdet, och demokratin.

Jag tänker också på den vilda strejken bland lokförarna i Stockholm.
Oerhört pressade på jobbet. Och ett fack som till sist bytte ut de ståndaktiga förhandlarna, satte in ordföranden istället, och svek alla krav lokförarna hade, framför allt kravet om att tågvärdarna skulle få vara kvar på tågen. SEKO, namnet kan nu slutligen ändras till SVEKO.

I tidningarna har vi kunnat läsa om arbetsvillkoren på Zalandos stora centrallager i Stockholm. Fackordföranden fick sparken när Zalando fick klart för sig att han var fackledare. De anställda vittnar om skräckvälde, att de styrs som robotar, att de måste sätta i sig uppåttjack för att klara arbetet och hetsen.
Artiklarna i Aftonbladet utmålar de anställda som offer. Och det är de ju, så länge de inte går samman och slår tillbaka.

Vi ser idag en arbetarklass som i huvudsak är desorganiserad, viljelös, känner hopplöshet och maktlöshet, så mycket hopplöshet att de knarkar på jobbet.

Men vi ser också exemplen från Varberg, från tågförarna i Stockholm, från begynnande möten som gruvarbetarna i norr börjat ha, spirande motstånd, embryon till att organisera sig och göra motstånd. Och även framväxten av lokala partier, en brokig samling partier men många har det gemensamt att de underkänner makten och de statligt betalda elitpartiernas ständiga cirkusdans som syftar till att upprätthålla detta sjuka system och sina egna privilegier.



För en sak är helt klar:
 Gör vi inte gemensamt motstånd och kräver människovärdet tillbaka, så är vi förlorade. 

I den begynnande folkrörelsen 24:7 understödjer vi alla tendenser till motstånd. Vi är beredda att samarbeta med alla som bidrar till det.

 För demokratin, för social rättvisa, för ett nationellt självständigt och alliansfritt Sverige.

Dessa grundläggande krav har sprängkraft, och har möjlighet att åter göra 1 maj till en kampens och kraftens dag, då det känns meningsfullt att delta igen.



Du har ett val. Vad tänker du göra?