Tankar i huvudet under ett kommunstyrelsemöte

”I kapitalismens barndom kunde fabriksägaren hålla barn i arbete 10 timmar om dagen, låta arbetarna bo i de uslaste kyffen och ta hyra för det, riskera arbetarnas hälsa och utsuga dem till döds.

Men hemma lade han av den avskyvärda rollen. Där blev han den goda familjefadern, vårdade sitt yttre, kysste sin sin fru på kinden när så skulle vara, läste bordsbön, gick i kyrkan klädde om till middagen, ägnade sig åt kultur, hade passande umgänge och idkade även välgörenhet.
För att nästa dag fortsätta att förtrycka arbetarna och nästa kväll skända deras döttrar på bordellen.
Överklassen har alltid fört ett särdeles skamlöst liv och alltid försökt dölja det bakom en överdrivet drivet formell fasad.”
Så skrev Sven Wernström i sin lilla bok ”Skrivandets hantverk”.
Och visst har han rätt. Överklassens svinerier är lika mycket förekommande idag som nånsin tidigare. Vare sig det handlar om festerna där kung Carl Gustav sägs ha lagt upp ”kaffeflickor” på bordet och ”grabbarna” åt ostron från hennes kropp, eller de fina fasaderna med ”det vackra folket” väl beskrivet i diverse medier, givetvis ägda av samma svinaktiga överklass.
Och visst känner vi igen bilden av den halvfete direktören i den alltför stora bilen som ska fram till vilket pris som helst, skit i alla andra, hänsyn göre sig icke besvär.
Vanligt folk vet allt detta. Och de flesta tycker att det är avskyvärt. Men nästan ingen är förvånad. Och det är viktigt att nämna. Ingen är förvånad, av det enkla skälet att vi vanliga människor inte förväntar oss något annat från överklassen.
Vi vet att de är svin som roffar åt sig så mycket de kan, lever på andra människors arbete, psykiska och fysiska hälsa. Och vi vet att deras människosyn blir därefter.
Men nån gång, när det gått för långt, tar tålamodet slut.
Då blir de nog förvånade, när vi gör slut på svineriet och skapar ett samhälle som är bra för den arbetande människan.
Så kan tankarna gå när jag sitter på kommunstyrelsemöte och lyssnar till lämmeltåget av byråkrater och till visionslösa politiker som mest bryr sig om sina egna arvoden.